| Helena utan hinder |
  – Antingen grinar man och tycker synd om sig själv eller så skiter man i det och gör det man vill, säger hon. Det är viktigt att tänka så. Helena fick diagnosen Ehlers-Danlos syndrom 2006, en medfödd bindvävssjukdom som bland annat gör lederna överrörliga. – Det var deppigt men samtidigt skönt att få veta vad som var fel. Sjukdomen innebär att Helena kan böja sina leder mer än normalt, musklerna säger inte nej. Det i sin tur medför att kroppen ansträngs för mycket. – Det gör ont hela tiden när jag spelar. Under en konsert kan jag inte spela cello i varje låt, det går inte. Då måste jag ha ett långt mellansnack, eller ta en stor whiskey efteråt, tillägger hon och skrattar lite trots det allvarliga. Onda leder eller inte. Energin och kreativiteten är det inget fel på. Förutom cello spelar Helena även en rad andra instrument, bland annat piano och gitarr. Som om inte det räcker, sjunger hon även och skriver musik. Sången kom dock inte förrän i gymnasiet och musiken var det inte länge sedan hon började visa. – Jag skrev, men i allra största hemlighet, säger hon. Till en början var det bara instrumentalt, texterna kom senare. Som 17-åring spelade Helena i sitt första band, Nepal. Hon beskriver musiken de spelade som ”shoegazing indiepop”. – Man har snedbena och tittar ner på skorna, säger hon och visar. Sedan dess har hon blandat solokarriären med diverse andra projekt. Hon spelar bland annat med det skånska bandet Shooting John, där det är lite amerikanskinspirerad musik som gäller. – Countrypop. Men de kommer slå mig om jag säger det. Sin egen stil beskriver hon som delvis jazzinfluerad. – Jazzinspirerad indiepop kanske, eller akustisk trip-hop. Det där är världens svåraste fråga. Trotsade läkarens rekommendationer Trots läkarens råd att helt sluta spela cello spenderade Helena våren 2007 på turné i USA med gitarristen Gustav Haggren och förra hösten var det dags för en Europaturné. Hon berättar att hon och Gustav, som bara har en hand, ofta pratar om hur viktigt det är att verkligen göra det man känner för, att det inte finns några begränsningar även om det kan vara jobbigt ibland. – Jag gör det jag vill och kommer att ha en himla massa bra historier att berätta när jag är 80 år och inte kan röra mig, säger Helena och ler lite.   Det råder det ingen tvekan om, att Helena som 80-åring kommer att ha en hel del att berätta. Ett exempel är minnet från USA-turnén. En bit in på resan slog sig Helena och Gustav ihop med den amerikanske musikern Christian Cuff. De bytte tåg och buss mot bil och spenderade även en del nätter i bilen. Något om säkert kunde ha varit mysigt, om de hade haft mer än ett ynka täcke. – Det var iskallt och snö ute. Jag vaknade mitt i natten av att de två låg skönt under täcket medan jag bara hade ett litet hörn. Och så låg jag halvt på madrassen, halvt på cellon, säger hon och skrattar. Man lever så himla knasigt. Under intervjun kan jag inte låta bli att undra. Hur hinner hon allt? Då har hon just berättat att hon tidigare i veckan spenderade en hel dag i sin pappas tömda pool för att spela in en video, alldeles själv. Fullspäckat schema med andra ord, trots en sjukdom som skulle ha kunnat sätta stopp för karriären. Helena visar att uttrycket ”man kan bara man vill” verkligen stämmer. Eller som hon säger på sin Internet-sida: “You can either view yourself as weak and miserable or you can go on and try to do what you want, not letting your actual weaknesses stop you!”   Ålder: 23 år Familj: Mamma, pappa och fem syskon Kommer från: Helsingborg Bor: Lite överallt TEXT: LINA NORMAN FOTO: MARCUS KÄLLANDER |
